Vad är separation från Herren

Postat den 2010/08/19 av admin

I sin ”Där är ingen annan jämte Honom” skriver Rabash vad han hörde från sin far beträffande Parashat Yitro;

”Och det bedöms som en korrigering* vilken kallas ”vänster förkastar och höger för samman”, vilket innebär att det som vänster avvisar anses vara en korrigering. Detta innebär att det finns saker i världen som, till att börja med har till syfte att avleda en person från den rätta vägen, och genom vilka han avvisas från helighet.
Och nyttan av dem är, att genom dem så får man en nöd och ett fullständigt behov av att Skaparen skall hjälpa en, eftersom man annars ser att man är förlorad.”

*korrigeringar beskrivs i Bibeln bl a som Herrens ”rätter” eller ”rättor” vilka är välbehagliga för dem som lärt sig att använda dem. (admins anmärkning.)

Vad betyder nu allt detta, och vad innebär det för oss nu? Allt! Detta handlar om dig och mig på vår vandring med Herren. Detta är faktiskt hur vi vandrar. Kung David beskriver detta i sina psalmer, och jag hoppas få tillfälle att återkomma till det senare.

Men som sagt detta är hur livet och vägen fungerar. Jag vill beskriva det på ett mer vardagligt sätt; Det som plågar oss är inte andra människor utan våra negativa reaktioner inför dem.
Därför är det vår egen själs tankar och känslor som vi måste lyfta upp inför Honom för att vi skall bli helade.
Då blir vi, bit för bit mer lika Honom och kan klä oss i Hans sinnelag.

Detta kallar Bibeln för rätter/rättor och Israels lärare kallar dem för korrektioner, att vi korrigerar någonting inom oss, vilket annars separerar oss från Herren.

Vad är det som separerar oss från Herren och kallas ”det vänstra”?

Enkelt sett kan vi säga, att när vi upplever godhet gentemot andra människor och situationer, så har vi en närhet till Honom, eftersom det bara är från Honom all godhet kommer. Det är skrivet; ”Genom det att ni älskar er broder vet ni att ni lever i Ljuset”.

Och när vi upplever destruktiva känslor och tankar är vi separerade från Honom eftersom ingenting ont finns i Honom!

Därför är det vårt andliga arbete att vara uppmärksamma på oss själva, och inte acceptera det onda i oss, utan lyfta upp det som uppenbaras inom oss som dåligt, inför Honom i bön, och be Honom om hjälp att komma över det med hjälp av Hans perfekta kärlek och förlåtelse.

Den onda inklinationen kallas därför det vänstra och det goda kallas det högra. I Israels lärares skrifter kallas det för de två benen med vilkas hjälp vi går framåt.

Publicerat i Arbete, Undervisning | Lämna en kommentar

Allt är till i Honom

Postat den 2010/08/18 av admin

”…. Det finns ingenting som inte är förenat med honom och som
Han inte finner i sin egen essens. Han är grunden till allt, och alla
ting existerar i Honom i sin mest rena och mest fulländade form.”
- Moses Cordovero,

”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.
2.Detta var i begynnelsen hos Gud.
3.Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till.
4.I det var liv, och livet var människornas ljus.
5.Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt därmed.”

Johannes 1:1-5

Alltså är vi och allt vi möter till i Honom. (admin)

Publicerat i Tänkvärt, Uncategorized | Lämna en kommentar

Frank Mangs ”Om Porten och Vägen”

Postat den 2010/08/18 av admin


Det hände en ganska tidig morgon för en del år sedan. Utan att tända lampan drog jag upp rullgardinen och slog mig ned vid skrivbordet. Ute var det grådager. Egentligen tänkte jag inte på någonting. Utan fanns bara till och lyssnade till det stilla böneljudet från mitt väsens innersta.

Då hände det. Helt plötsligt såg mitt inre öga en väg. Inte en körväg och inte heller en stig. Det var närmast någonting som liknande en bättre promenadväg på några meters bredd. Nej, det var ingen andesyn. Jag var inte i trans eller hänryckning, utan alldeles klarvaken. Och ändå såg jag vägen så tydligt och klart att jag närhelst jag vill alltjämnt kan se hela bilden framför mig. Jag ser den just nu. Jag såg att vägen började vid en trång port och visste att den slutade i härlighetens värld. Men av det målet såg jag ingenting. Jag såg bara porten och början av vägen. Och längs vägens mitt låg en strimma av ljus, som tycktes komma från en ändlös ljuskälla av ett slag som jag aldrig skådat. På vägens båda sidor var det kolmörker.

Vägen hade inga diken och inga staket. Men gränsen utmärktes av det konturlösa område, som fanns där ljuset och mörkret möttes. Gränsen var suddig. Jag såg människor som gick på vägen. Både män och kvinnor, unga och gamla. De gick inte i grupper. De gick inte ens par om par och i bredd. Utan alla en och en. Och det berodde därpå att den Herre, som lockat dem in på vägen, hade sagt: ”Om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.

”Någon!” och ”Jag med honom och han med mig.” Det där betyder att det i Kristi sanna efterföljds innersta finns ett rum, som reserverat endast för honom. Och dit ingen annan varken kan eller får komma. De där människorna var klädda i vita kläder. Bländande vita kläder, som stund efter stund fick sin renhet förnyad. Inte därför att de bad om och hungrade efter sekundlig renhet, utan därför att de vandrade mitt på vägen.

Rakt under strimman av det övernaturliga ljuset. Reningen i Jesu blod var en konstant pågående process.

Och jag såg deras ansikten. Det var ljus över dem också. Fast många av dem var märkta av både ålder, sorg och sjukdom. Och det skenet var både en återspegling av det inre ljuset och en utstrålning av det ljus de bar inom sig. Gärna hade jag med mina ögon velat följa dessa människors vandring ända hem. Med jag fick inte. Jag var tvungen att vända blicken mot vägens början och den trånga porten. Och där såg jag en stor mängd som stannat.

De hade stannat redan innan de gått in genom porten och kommit in på vägen. Och det märkliga var att många av dem tycktes vara glada. De var glada därför att de trodde sig vara på vägen. Fast de aldrig hade gått in genom den sanna omvändelsens trånga port. Och kanske det värsta var att mitt bland dem rörde sig gestalter i prästrock och pastorsdräkt och evangelistmundering. Nej, det värsta var att jag såg skuggan av min egen bild i den där hopen.

Ty vi har fuskat, vi som är kallade att vara levande organ för Livet från Gud. Vi har blivit religiösa pratmakare istället för att vara fungerande organ för Livet.

Vi har garanterat människor deras salighet därför att de en gång blivit döpta till Kristus. Vi har garanterat att sökande själar blivit födda av Anden, fast de bara blivit födda av mänsklig påverkan. Vi har sagt att de är Guds barn bara därför att de är ”snälla”. Vi har blivit religiösa kvacksalvare, som i förtid intalat andliga sökare att de är födda av Gud. Fast de bara är väckta. Och vi har ibland genom just detta avbrutit den andliga födelseprocessen. Resultatet har blivit att det i dag finns massor av människor, som tror sig vara på väg till himlen fast de inte är det. Men Jesus sade ju att det skulle komma att bli så i denna tidsålders afton:

”Då skall det var med himmelriket som när tio jungfrur gick ut för att möta brudgummen. Men fem av dem var oförståndiga, de tog ingen olja med sig.”

Ingen olja! Ingen ande! Och inget fungerande andeliv. Bara formerna och skenet. Namnet och bekännelsen. Och de trodde att detta var nog.

Men jag såg mer. Jag såg människor som gått in genom porten, upplevt nya födelsens under och kommit in på vägen, men som sedan gjort vägen till någonting annat än det den var ämnad att vara. De har stannat och gjort vägen till en rastplats i stället för att låta den var en färdväg. De hade stannat, inte när det gäller ålder och tid. Men de hade stannat när det gäller andlig utveckling och tillväxt. De hade stannat och börjat leva på minnen. Och somliga hade bara stannat. Och somnat. Men alla hade de glömt de paulinska orden: ”Dock, såvitt vi redan har hunnit något framåt, så låt oss vandra vidare på samma väg.”

Men jag såg mer. Jag såg människorna som dragit sig ut ur det övernaturliga ljuset som låg över vägens mitt. De hade dragit sig in i den grådager som fanns på vägens båda sidor. Grådagern, där synen på både synden och saligheten var höljd i dunkel. Allt var dimmigt och grått och overkligt. Och den grå overkligheten gjorde att sådant som var en total omöjlighet på vägens mitt nu blev leksaker för både sinnet och talet och handlingarna. Och hur underligt det än låter så blev de ting, som fanns i mörkret på sidan av vägen föremål för deras intresse. Likt Guds gamla Israel under ökenvandringen greps de av lystnad till Egyptens köttgrytor, som de en gång hade lämnat.

Lystnaden blev inte bara ett visat intresse. Lystnaden växte till åtrå. En hunger som fångade deras tankar och känslor. Lade beslag på deras drömmar och fantasier. Och gjorde att de i verklighet befann sig på sidan av vägen, trots att de skenbart fanns kvar på den. Sedan hände det kusliga. Sakta som skuggor gled de bort ifrån den väg, som saknar både staket och diken. Bort ifrån den väg, som de en gång under tårar och böner sökt sig in på. Bort från det levande hoppet och in i hopplösheten. En hopplöshet som de själva inte kände av. Ty de var döda. De hade förlorat förmågan att uppleva en andlig kris.

Sedan jag sett allt detta sjönk jag sakta ned på knä och brast i gråt. Jag önskade att jag varit minst ett halvsekel yngre än vad jag är. Och haft möjligheten att på ett bättre sätt än vad jag gjort, satsa mitt yttersta för att Guds Helige Ande skulle få frihet att bruka mig på ett bättre sätt än vad han nu kunnat.

/Artikeln är hämtad från;    http://missionxp.webblogg.se/ao/2010/may/frank-mangs-om-porten-och-vagen.html

Publicerat i Frank Mangs, Vittnesbörd | Lämna en kommentar

Frank Mangs – citat

Postat den 2010/08/17 av admin

I sin bok ”Högst Personligt”, del 1 skriver Frank så här om Andens dop, ”Men på mitt vis uttrycker jag saken så här: De andliga kanalerna i människans innersta öppnas och upprensas. För att genomflytas av de gudomliga strömmarna. Lika verkligt som blodet sedan genomflyter kapillärerna i vårt blodsystem.”

Publicerat i Ord till uppmuntran, Uncategorized | Lämna en kommentar

VAKNA!!

Postat den 2010/08/17 av admin

Beträffande både den rådande och stundande lågkonjunkturen, så är den ett första steg, en första indikation på både individens och hela vår generations begynnande vedermöda.

Så långt jag vet, sträcker sig kunskapen om denna period för mänskligheten, tillbaka till alla kända lärde hos Israel.

Rav Laitman skriver om den på detta sättet: att den mänskliga evolutionen består i de mänskliga begärens utveckling, att vi alltid söker nya och bättre sätt att tillfredsställa oss. När vi fått det ena, så är det behovet fyllt och vi känner inget behov av att ta emot mer. Därför uppstår ett nytt begär inom oss som vi söker vägar för att tillfredsställa. Och så utvecklas vi sakta framåt.

Han beskriver denna evolution för oss  i en begärstrappa nedan:

1 Den första nivån kallas den stilla/orörliga nivån

2 Nivån två kallas den vegetativa nivån

3 Nivå tre kallas den rörliga nivån

4 Den fjärde nivån kallas den talande nivån

5 Och den femte och sista för den andliga nivån

Vår värld och den Övre Världen/Gudsriket skiljs åt genom Barriären/Machsom, vilket är vår egoism. Därför kan vi bara uppleva vår värld genom våra fem sinnen. NU har mänskligheten kommit fram till den punkt där hon både medvetet och omedvetet inte längre kan tillfredställas av enbart vår värld, utan den inre längtan efter någonting mer gör sig gällande. Längtan efter den kärlek som saknas här, och längtan efter en mening med sitt liv, en trygghet som består vad som än sker här. Men för att få detta måste en förändring till i vårt inre.

Hur hänger nu detta ihop med finanskris, miljö- och svältkatastrofer osv? Jo, när mänskligheten kommer till denna punkt i historien talar Gud och vill visa att vi inte skall sätta vår trygghet och tillit till det yttre, materiella, utan till Honom!

I Johannes Uppenbarelse står det, ”och människorna omvände sig ändå inte”. Men nu står vi inför förändringar av apokalyptiska mått om mänskligheten inte vill omvända sitt hjärta till att bli så som Han.

Det första steget, mat, dryck osv är helt nödvändiga för oss för att kunna leva här.

Steg två är redan en stegrad egoism så som resten, till dess vi står inför Machsom.

Nu förklarar man det så här; att vedermödorna börjar med den stilla nivån!

Det är vulkanutbrott, jordbävningar, översvämningar, och…. ekonomin bl a.

Om vi inte hörsammar Hans röst i detta kommer småningom steg två, den vegetativa delen in i bilden. Då handlar det bl a om växtlighet, mat, sjukdomar och sådant som jag inte känner till.

Allt detta kallas den sista tiden, och slutkorrektionen, Gmar Tikkun i de heliga skrifterna. Denna skildras i Uppenbarelseboken, och vi skall inte gå vidare för tillfället.

Men vi behöver förstå att våra ansträngningar att vittna om vår frälsning för människor, och be för människors omvändelse är vital! Att leva i bön och längtan efter Honom och sluta oss tillsammans för att hjälpas åt att hålla varandra vakna är också helt nödvändigt.

Det står skrivet att ”när människorna ser hur de älskar varandra” då skall de komma till tro.

Likaså, att ”när två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem”.

Det är alltså Hans kärlek i vår gemenskap som attraherar människor som när ett ljus tänds i mörkret.

Publicerat i Sista tiden/generationen, Undervisning | Lämna en kommentar

Vakna!!

Postat den 2010/08/17 av admin

Beträffande både den rådande och stundande lågkonjunkturen, så är den ett första steg, en första indikation på både individens och hela vår generations begynnande vedermöda.

Så långt jag vet, sträcker sig kunskapen om denna period för mänskligheten, tillbaka till alla kända lärde hos Israel.

Rav Laitman skriver om den på detta sättet: att den mänskliga evolutionen består i de mänskliga begärens utveckling, att vi alltid söker nya och bättre sätt att tillfredsställa oss. När vi fått det ena, så är det behovet fyllt och vi känner inget behov av att ta emot mer. Därför uppstår ett nytt begär inom oss som vi söker vägar för att tillfredsställa. Och så utvecklas vi sakta framåt.

Han beskriver denna evolution för oss  i en begärstrappa nedan:

1 Den första nivån kallas den stilla/orörliga nivån

2 Nivån två kallas den vegetativa nivån

3 Nivå tre kallas den rörliga nivån

4 Den fjärde nivån kallas den talande nivån

5 Och den femte och sista för den andliga nivån

Vår värld och den Övre Världen/Gudsriket skiljs åt genom Barriären/Machsom, vilket är vår egoism. Därför kan vi bara uppleva vår värld genom våra fem sinnen. NU har mänskligheten kommit fram till den punkt där hon både medvetet och omedvetet inte längre kan tillfredställas av enbart vår värld, utan den inre längtan efter någonting mer gör sig gällande. Längtan efter den kärlek som saknas här, och längtan efter en mening med sitt liv, en trygghet som består vad som än sker här. Men för att få detta måste en förändring till i vårt inre.

Hur hänger nu detta ihop med finanskris, miljö- och svältkatastrofer osv? Jo, när mänskligheten kommer till denna punkt i historien talar Gud och vill visa att vi inte skall sätta vår trygghet och tillit till det yttre, materiella, utan till Honom!

I Johannes Uppenbarelse står det, ”och människorna omvände sig ändå inte”. Men nu står vi inför förändringar av apokalyptiska mått om mänskligheten inte vill omvända sitt hjärta till att bli så som Han.

Det första steget, mat, dryck osv är helt nödvändiga för oss för att kunna leva här.

Steg två är redan en stegrad egoism så som resten, till dess vi står inför Machsom.

Nu förklarar man det så här; att vedermödorna börjar med den stilla nivån!

Det är vulkanutbrott, jordbävningar, översvämningar, och…. ekonomin bl a.

Om vi inte hörsammar Hans röst i detta kommer småningom steg två, den vegetativa delen in i bilden. Då handlar det bl a om växtlighet, mat, sjukdomar och sådant som jag inte känner till.

Allt detta kallas den sista tiden, och slutkorrektionen, Gmar Tikkun i de heliga skrifterna. Denna skildras i Uppenbarelseboken, och vi skall inte gå vidare för tillfället.

Men vi behöver förstå att våra ansträngningar att vittna om vår frälsning för människor, och be för människors omvändelse är vital! Att leva i bön och längtan efter Honom och sluta oss tillsammans för att hjälpas åt att hålla varandra vakna är också helt nödvändigt.

Det står skrivet att ”när människorna ser hur de älskar varandra” då skall de komma till tro.

Likaså, att ”när två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem”.

Det är alltså Hans kärlek i vår gemenskap som attraherar människor som när ett ljus tänds i mörkret.

Publicerat i Sista tiden/generationen, Undervisning | Lämna en kommentar

Ett i Kristus

Postat den 2010/08/15 av admin

Rom 14:7

”Ty ingen av oss lever för sin egen skull, och ingen dör för sin egen skull. Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren.”

1 Kor 12:27

”Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den.”

1 Joh 1:7

”Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.”

Här talar aposteln om att ingen av oss lever för sig själv, utan att vi lever tillsammans i Herren. Detta innebär att när vi är förenade i vår tro på Honom och försöker att vara som Han i våra tankar och handlingar, så är vi ett i Honom. Vi är då delar av en och samma andliga kropp.

Det blod som då pulserar i våra själar är Hans rena blod, fritt från alla tankar och all vilja till det onda gentemot vår broder.

Om vi tänker på våra syskon på det sättet, att vi i vårt inre är som celler och organ i en och samma andliga kropp, så skulle vi aldrig vilja tänka eller tala någonting ont mot vår broder eller syster. Därför att om en del av kroppen lider så lider hela kroppen. Vi också! Vi skulle då förstå att vårt lidande skulle kunna förorsakas av att vi inte älskar vår broder som oss själva. Och vi skulle inse hur beroende vi är av att vår nästa mår bra i sitt inre.

Rabash skriver; “ Till exempel, när två män hatar varandra, så är det sagt om dem att de är skilda åt från varandra så som öst är från väst. Och om dom älskar varandra, är det sagt om dem att de är förbundna med varandra till en kropp.”

Med det säger han att hatet, att vi bara ser till oss själva i vår egoism, separerar oss även om vi fysiskt sitter bredvid varandra. Men i vårt inre är vi inte ett. Ännu tydligare skriver han att när vi älskar varandra så är vi fogade tillsammans till en enda kropp.

Alltså är Hans kärlek, när den får fylla våra hjärtan, det enda som kan förena oss med varandra. Därför att i den är vi ett. I en enda kropp, Kristi kropp.

Och Herren ger oss därför budet, ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.” Joh 13:34

Detta är församlingen, att vi är ett i Kristi kropp. Och ingen kan leva och utvecklas ensam eftersom varje cell och varje organ i kroppen är beroende av de andra cellerna och organen.
Publicerat i Församling/grupp, Kärl | Lämna en kommentar

Den sista generationen och sista tiden

Postat den 2010/08/13 av admin

I sin skrift om den sista generationen skriver Rav Yehuda Ashlag om hur viktigt det är att vi människor förändrar våra inre egenskaper till att bli lika Herrens.

Han skriver ”Våra visa har sagt, kläng er fast vid Hans egenskaper; såsom Han är nådefull, så var ni nådefulla.” Och ”genom att förändra våra egenskaper, vilka primärt är viljan att få, och adoptera Skaparens beteende, att bara ge. Då skulle alla våra handlingar vara att göra gott för vår nästa….”

Enligt Ashlag finns det bara två vägar för en människa, ”lidandets väg och Torahs väg”. I vårt evangelium beskrivs dessa med orden ”den breda vägen och den smala vägen”. Nu står vi i vårt liv i Herren, över lagen, men det innebär inte att vi skall bryta mot Herrens kärleksbud eftersom Han är lagens uppfyllelse.

Han skriver vidare också att Skaparen gav människan teknologin så att vi kunde uppfinna atom- och vätebomben, och om det inte är uppenbart för mänskligheten att resultatet är både ett tredje och ett fjärde kärnvapenkrig om vi inte omvänder oss till Herrens vägar, så skriver han vidare; ”Bomberna kommer att göra sin sak och relikerna efter ruinen kommer inte att något annat val än att ta på sig detta arbete.” (att arbeta för Herren – admins anmärkning.)

Han säger alltså helt klart och tydligt att om människan och mänskligheten inte omvänder sig från sin egoism, att bara tänka på sig själv, så går man ”lidandets väg/den breda vägen”. Men vi har ett fritt val att söka omvända oss och på så sätt bli frälsta, inte bara till ett evigt liv, utan också från ”det stora lidandet”.

Därför måste vi som levande kristna säga som Johannes döparen, ”omvänd er”.

Tiden är NU! Alla de Israels andliga ledare och studenter som jag fått möjlighet att studera säger samma sak. DETTA är den sista tiden, och den sista generationen i exil!

Att det är den sista generationen i exil innebär, enligt deras språk, att vi inte längre skall uppleva oss distanserade från Gud, och att Ljuset, Messias kommer, då allting skall uppenbaras.

Om detta finns mycket mer att skriva. Och jag hoppas kunna återkomma med det också.

Publicerat i Frälsning, Inre Form, Sista tiden/generationen, Undervisning | Lämna en kommentar

Det inre arbetet

Postat den 2010/08/13 av admin

Apg 20:35; ”Jag har aldrig velat få silver eller guld eller kläder av någon. 34 Ni vet själva att dessa händer har sörjt för mina egna och mina följeslagares behov. 35 I allt har jag visat er att ni, genom att arbeta på ett sådant sätt, skall ta er an de svaga med herren Jesu egna ord i minne: Det är saligare att ge än att få.”Här talar aposteln om att ta hand om de svaga, och att det är saligare att ge än att få. Detta innebär också en andlig aspekt, som ligger till grund för allt hans handlande i denna världen.

I de gamla skrifterna som ligger till grund för den tidens andliga utbildning av Israels vise, och denna tidens också för den delen, så innebär ”arbete” det inre arbetet. Arbetet på vår inre människa så som det står skrivet i Filipperbrevet 2:12 ”Därför, mina kära, ni som alltid har varit lydiga: arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara så som när jag var hos er utan ännu mer nu när jag är långt borta.”Vad innebär detta arbetet, som aposteln i verkligheten också talar om? Ramak skriver i sin ”Tomer Devorah”, att ”Det är tillåtet för en människa att imitera sin Skapare i enlighet med hemligheten om den Övre Formen. Därför att den huvudsakliga Övre Formens bild och likhet är i gärning……”

Detta betyder att vi söker vår förebild i Hans natur för att låta den forma vår svaga och egoistiska natur. Detta är att ”imitera” Skaparen, att i sitt inre sätta sig över sin egen naturs tankar och känslor av avundssjuka, hat, begär osv, och att höja sin blick, sin önskan mot Hans kärleksfulla natur, och be Honom om hjälp att övervinna och korrigera våra egoistiska begär att bli en vilja till givande. Precis som Hans. Detta är arbetet på vår frälsning, att söka bli lika Honom i inre motto genom Ljusets kraft, och på det sättet bit för bit bli ett med Honom.

När vi gör det så måste vi ta emot av Honom för att ge vidare till den som är i nöd, och är svagare än oss själva. Det innebär att vi får ta emot för att ge vidare. Alltså innesluta vår nästa i de goda tankar, önskningar, böner och känslor som upplever i Honom.

”Det är saligare att ge än att få.” Upplevelsen av givandets glädje, att i inre motto ge fritt och för intet så som Han gör, är en aldrig sinande glädje i jämförelse med att få i denna världen. Därför visar aposteln här på skillnaden mellan upplevelsen av det kärleksfulla inre givandet och tillfredsställandet av våra egoistiska begär riktade mot det yttre.

Publicerat i Arbete, Inre Form, Undervisning | Lämna en kommentar

Livsglädjen övervinner allt

Postat den 2010/08/10 av admin

Sara Victorsson är en ung, levnadsglad tjej som lever med diagnosen obotlig cancer. Men hon har valt att inte fastna i detta utan har sin identitet i den trygghet hon finner i sin gudstro. Därifrån hämtar hon kraft och styrka att göra det bästa av sitt liv, här och nu.

Läs hela artikeln:

Publicerat i Uncategorized, Vittnesbörd | Lämna en kommentar

Beträffande frälsningsupplevelsen

Postat den 2010/08/09 av admin

En kommentar från en läsare:

Ett utdrag”Första århundradets Ribi Yehoshua [0] från Nasaret – Messias undervisade i Netzarim Hebreiska Matityahu [sedan förvrängd till ”Matteusevangeliet”] 5:19 – undervisade: ” . För vem som än tar bort en muntlig lag från Torah [2], eller undervisar någon annan att göra så, kommer av de i himmelriket att kallas ”borttagen”” [1]
[citat från Netzarim Rekonstruktion av Hebreiska Matityahu]
Det är tydligt från verserna att Ribi Yehoshua – Messias – refererar till hela mänskligheten. Man vet från den judiska Bibeln [3] att en person som medvetet förkastar ett direktiv i ”Moseböckerna” och inte gör teshuvah [4] inte får förlåtelse (läs ”Jesaja” 1:17-18, ”Hesekiel” kapitel 18, m.fl. verser på hebreiska).

Denne person kommer enligt den judiska Bibeln inte till himmelriket.Det är väldigt tydligt från ovanstående vers i kombination med kringliggande verser [1] att Ribi Yehoshua ha-Mashiakh (Messias) undervisade att man ska göra sitt bästa att hålla direkiven i ”Moseböckerna” icke-selektivt [mångdubbelt fler än 10 st.].
Ovanstående stycken implicerar vidare att det som står i verserna i Paulus om frälsning omöjligen kan ha sagts av Ribi Yehoshua, utan är senare tillägg.

En subjektiv känsla av ”frälsning” och ”förlåtelse” som strider emot det som står skrivet i den judiska Bibeln är med nödvändighet just subjektiv, och innebär inte att Skaparen har förlåtit.
0. Den historiska människan hette Ribi Yehoshua. Han föddes i Betlehem av Miriam och Yoseiph (försvenskat till Josef) 7 år f.v.t. Han blev dödad av romarna 30 år v.t. Han växte upp i Nasaret. Han undervisade i Israel, inklusive i fariséeiska ”synagogor”. Han var Messias som det profeterades om i den judiska Bibeln.
Hans namn redigerades av hellenister till ”Jesus”.

Mitt svar:
”Såningsmannen sådde, och en del av sådden hamnade i den goda jorden” detta kallas också ”en punkt i hjärtat”. Denna ”punkt” i våra hjärtan, eller sådden, i våra hjärtan är begynnelsen till vår själ. Med denna ”punkt” lever vi också i en annan värld som nya testamentet uttrycker det; ”ett hemligt liv med Kristus”, och vi behöver själva börja ta ansvaret för att detta nya hos oss skall få näring och växa. Det är vårt ansvar i denna världen. Vårt allra viktigaste ansvar.

Denna punkten är ett begär, en längtan efter Honom, till skillnad från alla andra begär en människa har i sitt hjärta. Denna längtan, detta begär, efter Honom, kallas i skrifterna Israel, ur orden Yashar-Kel, ”raka vägen till Gud”, och de andra begären kallas för världens nationer, och är olika typer av egoistiska begär.

Det är två olika naturer i andlig mening, punkten i våra hjärtan, Israel, den givande kärleken, och världens nationer, de egoistiska begären, vår natur. Och dessa står i strid mot varandra kring den mänskliga själen.
I en människa där denna sådd i våra hjärtan ger sig till känna börjar ett nytt liv, en vandring där vi har ansvaret för att nära, och ta hand om denna nya längtan som med ett barn.

När denna sådd kommer fram i en människas hjärta kan ingen annan människa förutsäga. Endast Han ser detta, och ibland är det en helt oväntad upplevelse för en person, och ibland en del i en process. Men inte desto mindre upplever en sådan person en helt ny uppsättning av känslor och tankar som hon tidigare aldrig upplevt. Detta är ”en frid som övergår världens förstånd”.

Publicerat i Frälsning | Lämna en kommentar

Att övervinna det som känns svårt

Postat den 2010/08/06 av admin

Det kan tyckas märkligt att det är skrivet att vi skall tacka Gud både i med- och motgångar. Vad innebär det? Och vad är en motgång egentligen.

I de gamla och heliga hebreiska skrifterna liknas det mänskliga egot vid en åsna, som bakifrån drivs på med obehag och framifrån lockas av någonting som smakar gott.

Både den som går bakom med käppen och den som går framgår med moroten har samma mål, att åsnan skall gå framåt för att nå ett mål.

Detta kallar man för ”en hjälp emot oss” respektive ”en hjälp”. Hjälpen emot oss upplever vi som en påfrestning, ett lidande i någon form. Men där vill Herren att vi till vår inre människa skall röra oss framåt.

Gud vill alltså inte att vi skall vara stilla på en och samma plats i inre motto, utan gå vidare, för att nå ett mål. Detta mål är ett och samma, men har många namn, t ex Himmelriket, den Övre Världen, Nästa Värld. Namnen varierar beroende på om vi läser i vårt nya testamente eller i de hebreiska lärdes böcker. Men det är en och samma sak.

Vad det handlar om är människans kamp att inte slå sig till ro i denna världen utan ”sök först av allt Guds rike.” Det handlar om att välja mellan vår natur, som leder till döden, eller Guds natur som leder till Liv, och Herren själv vandrar med oss.

Ibland tjusar Han oss så att vi längtar efter Honom och ibland jagar Han på oss så att vi upplever en situation så jobbig att vi bara vill fly. Men i allt detta finns Hans hand, och Hans önskan att vi skall snart skall nå målet för vår frälsning.

Det innebär att det egentliga livet som vi lever är det inre livet, och att allt svårt som sker i det yttre är till för att framkalla vår egna destruktiva natur, så att vi med Hans kraft kan övervinna den, och på så sätt bli mer lika Honom, i inre motto.

Vi kan inte göra det själva, men det är vårt arbete att alltid söka Hans hjälp i varje situation. Att alltid lyfta fram den för Honom, för att få Hans hjälp till ett inre helande, och när vi får Hans hjälp så att vi inte längre lider, utan övervinner våra negativa reaktioner så behövs denna särskilda yttre situation inte längre. Antingen får vi frid i vårt inre oavsett hur det ser ut och lider inte längre på samma sätt av den, eller så upphör och förändras situationen helt och vi får uppleva någonting nytt.

Eftersom vi nu vet att Han genom allt som sker vill vårt bästa, så kan vi också tacka Honom i både med- och motgångar.

”Med sin käpp och sin stav är Han med oss”, och ”bakom alla skuggorna står Jesus”. Det innebär att varje övervinnande har en underbar belöning.

Det heter också; ”I glädje drar vi ut.” Det innebär att att vi inte kan känna två saker på en och samma gång. Utan när vi upplever glädjen i Honom, så försvinner vårt lidande här. Den inre glädjen är alltså Guds sätt att föra oss ut ur lidandet.

Publicerat i Lidande, Ord till uppmuntran, Undervisning | Lämna en kommentar

Denna sanna bönen

Postat den 2010/08/02 av admin

Enligt traditionen ber vi alltid först för vår vän, innan vi ber för oss själva.

Vi önskar att känna hans/hennes behov som vi känner våra egna, så att vi kan be för dem som om det vore för våra egna behov.

Det betyder att älska sin nästa som sig själv, och att bära varandras bördor.

Enda möjligheten att verkligen be, är när vi känner att vi saknar någonting, så att där finns en tomhet, en önskan i våra hjärtan. Ju större saknaden efter någonting, är desto mer dominerar behovet vårt hjärta, och när vi ber av hela vårt hjärta kallas det en korrekt bön. Det står också skrivet att ”det är inte för våra många ords skull” som vi blir hörda. Det är alltså vad vi verkligen vill ha i våra hjärtan som är vår bön, oavsett vad vi råkar vilja ha.

När vi vänder våra hjärtan i uppriktig längtan till Honom uppfyller Han våra behov och vi kan känna en oerhörd tillfredsställelse inom oss i stället. Detta är de steg som är viktiga i våra böner.

Ofta ber vi om materiella saker och tillstånd utan att förstå att det materiella endast är till för att ge oss en upplevelse av tillfredsställelse. Med andra ord är det denna inre tillfredsställelse som vi hela tiden vill ha, och söker på omvägar av det materiella. Därför är det så svårt för de flesta människor i världen att uppleva verklig tillfredsställelse.

Så snart vi fått någonting är vi nöjda och behovet är fyllt. Jakten på ett nytt behov att tillfredsställa börjar och så fortgår vår evolution på ett egoistiskt vis, där den starke ibland får mest, och den svage kanske ingenting.

Men när vi upplever vår nästas inre nöd och längtan, och i vår själ tar upp det som ett eget behov, så att vi först av allt ropar till Herrens i nöd för vår nästa, så kommer vi att uppleva en lycka som är överflödande, när Herren fyller vår väns behov genom oss.

Herren sa; ”Sök först Guds rike, så skall allt detta andra tillfalla er, eftersom Gud vet vad ni behöver.” Det innebär bland annat att det inte i första hand är det materiella som vi behöver be om, Han vet ju redan det och vill ge oss det. Det är i första hand våra inre trasiga kärl att ta emot Hans gåvor i som vi behöver få helade. Först när Han helat dem kan vi ta emot, och när vi låter Honom ge oss, för att ge vidare till vår vän, så tar vi emot för att kunna ge. Precis som Han vill ge.

Detta är en stor helandeprocess av Hans kropp, eftersom ”ingen lever för sig själv” och en av aspekterna av att söka Guds rike i tro. Att bli lika Honom.

Publicerat i Bön, Tänkvärt, Undervisning | Lämna en kommentar

När Jenny Ölund blev frälst förändrades hennes liv.

Postat den 2010/08/01 av admin

”Det var en märklig upplevelse. Under ett par timmars tid kändes allt successivt lättare och bördan från mina axlar försvann. Väl hemma hos mina svärföräldrar mådde jag sjukligt bra, hela jag fylldes av ren lycka! Det var som om jag var ett litet barn utan bekymmer igen. Det var så ofattbart att jag började skratta – och gråta, om vartannat. Jag hade bett om att få syndernas förlåtelse. Nu fick jag en känsla av att Gud faktiskt hade förlåtit mig för allt dumt.”

Läs den gripande artikeln i dess helhet i Aftonbladet från 2009-08-27 genom att klicka på fotot.

Publicerat i Frälsning, Ljuset, Vittnesbörd | Lämna en kommentar

Hans börda är LÄTT

Postat den 2010/08/01 av admin

I sin skrift ”Lishma är ett uppvaknande från Ovan, och varför behöver vi ett uppvaknande nedifrån?”, skriver Rabash om skillnaden i vår upplevelse av att tjäna oss själva eller Herren.

(Lishma betyder ”för Hennes namns skull” och Lo Lishma betyder ”inte för Hennes namns skull”.) -admins anm

”Hon” i det här sammanhanget är Guds närvaro, vilken kallas Shechina.)

Här berättar han om hur viktig vars och ens inre arbete att komma närmare Herren är, och att det är det nödvändiga arbete som vi har att göra. Han berättar också om vilken lätthet vi upplever inombords när vi tjänar Honom och inte oss själva.

Rabash skildrar detta i en liknelse som handlar om en portier som ser ett antal affärsmän komma. Var och en av dem har stora tunga väskor, men när han skall ta en väska för att bära den till en av männens rum, så ser han också en liten, lätt väska.

Han väljer dock att ta hand om en stor och tung därför att han tänkte att säkerligen vill den här mannen att han skall göra det. Den lilla och lätta väskan tar han väl hand om själv. Så portiern tar den stora tunga väskan och bär upp den till rummet. När han möter mannen och skall få betalt så får han bara lite i betalning eftersom den mannens baggage var det lätta.

Portiern svarade då att han ville ha mer betalt eftersom baggaget var så tungt. ”Men det tunga baggaget var inte mitt”, sa mannen. ”Du får gå till den som du burit den för och be om betalning”.

Vad betyder det för oss och vårt andliga tjänande idag? Det betyder att Herrens börda är lätt att bära och att världens bördor, (våra egna önskningar och begär), är tunga. När vi tjänar Honom blir vårt hjärta lätt, medan vi upplever det mer arbetsamt när vi inte tjänar Honom, och vi kan inte tjäna två herrar samtidigt.

Jesus sa i Matteus 11:29-30:

29: ”Tagen på eder mitt ok och lär av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat; ‘så skolen I finna ro för era själar.”

30: ”Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.”

Detta stämmer såväl med Israels lärde som säger att vi har ett ok att bära. Antingen vårt eget, ”denna världens”, eller Hans, ”Himmelrikets”. När vi tjänar Honom, Ljuset, får vi uppleva Hans mildhet och arbetets lätthet.

Publicerat i Undervisning | Lämna en kommentar

Messias

Postat den 2010/07/25 av admin
Messias sitter vid porten till Jerusalem och väntar på människor som värdiga att förlossas. Han är fjättrad, och han behöver hela människor till att knyta upp hans kedjor. Han har haft mer än nog av fromma anhängare; nu söker han ivrigt män av sanning.
-Från rabinen av Kotzk´s uttalanden;
”Det finns inget så helt som ett brustet hjärta”, p 115
Publicerat i Tänkvärt, Uncategorized | Lämna en kommentar

Nästa värld

Postat den 2010/07/25 av admin
I nästa värld, eller Himmelriket som vi brukar säga, finns inte tid och rum som i denna världen. Därför kan vi när som helst uppnå att det som andra uppnått före oss. Där försvinner ingenting som i denna världen. Det finns där för oss att nå. Alltid!
Det enda vi behöver göra är att låta oss formas till våra inre egenskaper, så att de blir som Hans, för att ha tillgång till allt det som är Hans. Att vara lik någon i inre motto är att vara nära varandra i nästa värld. I denna världen är närhet att vara på samma plats och i nästa värld är närhet att vara lika varandra i sina inre egenskaper och önskningar.
Publicerat i Inre Form, Ord till uppmuntran, Undervisning | Lämna en kommentar

Våra tankar

Postat den 2010/07/24 av admin
Vår djupaste längtan i våra hjärtan är vår bön oavsett vad vi längtar efter. Och när vi längtar efter det goda så leder våra ljusa och goda tankar och drömmar till en ljus framtid. Att önska och tänka det goda är förändringens början, därför att vår inre verklighet blir slutligen vår yttre verklighet.
Därför måste vi våga tänka och känna gott även när det yttre verkar vara som värst. Detta är den stora utmaningen. Att våga sätta vår tro till att Han hör och ser oss.
När vi kan känna en inre tillfredsställelse även i en svår yttre situation så är det Hans svar till oss, och vi kan tacka Honom eftersom vi i inre motto då redan i har fått det vi bett om.
1:a Johannesbrevet 5:15 står det: ”Och om vi veta att han hör oss, vadhelst vi bedja om, så veta vi ock att vi redan hava det som vi hava bett honom om i vår bön.”
Och i Filipperbrevet 4:6; ”Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. 7Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.”
I sin bok ”Attaining the worlds beyond” skriver Rav Laitman ”….för att Skaparen skall acceptera våra böner, så skall dom komma ur djupet av våra hjärtan.”
Publicerat i Bön, Tankars betydelse | Lämna en kommentar

Nya kärl

Postat den 2010/07/19 av admin

I Matteus 9:17 står det skrivet att; ”Ej heller slår man nytt vin I gamla skinnläglar; om någon så gjorde, skulle läglarna sprängas sönder och vinet spillas ut, jämte det att läglarna fördärvades. Nej, man slår nytt vin i nya läglar, så bliva båda delarna bevarade.”

Och i Johannes 1:1 står det; ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.

2. Detta var i begynnelsen hos Gud.

3. Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till.

4. I det var liv, och livet var människornas ljus.”

Detta är två nödvändiga ingredienser på vår vandring, och faktiskt för hela mänskligheten,  - -kärlen och Ljuset.

De stora hebreiska lärde, kabbalisterna, förklarar att detta Guds Ljus är vårt hela liv, all vår tillfredsställelse. Allt! Utan det kan vi inte existera. Men de säger också att det inte finns i vår värld, utan i nästa. Den världen kallar vi vid olika namn, såsom Himmelriket, Himlen, den Övre Världen, Nästa Värld osv. Detta är olika namn för en och samma sak, och det är där som Ljuset finns.

Detta Ljus som Johannes talar om, i vilket allt är till.

För att kunna ta emot detta Ljus måste vi ha kärl, eller läglar som Jesus säger till sina lärjungar. Han säger också att vi behöver nya kärl. Vilka är då dessa nya respektive gamla kärl? Ja, vad är ett kärl i andlig mening?

Enligt våra kabbalister är det våra begär, vårt hjärtas önskningar som är våra kärl! De önskningar och begär som vi när, är alltid en tomhet, en avsaknad av någonting som vi önskar att få. Och ju mer vi vill få någonting som vi saknar, desto mer lider vi av avsaknaden, av tomheten.

All vår upplevelse av uppfyllelse och tillfredsställelse är en upplevelse av Ljuset som kommer in i våra kärl!

Frågan uppstår då varför vi inte får när vi önskar och begär så mycket?

Jakob säger i sitt brev, kapitel 4:3; ”Dock, I bedjen, men I fån intet, ty I bedjen illa, nämligen för att kunna i edra lustar förslösa vad I fån.”

Jakob pekar på våra egoistiska begär som anledningen till att vi inte får vad vi ber om.

Detta är vad Jesus kallar de gamla kärlen. Våra egoistiska önskningar. Jesus säger också att vi inte kommer att kunna ta emot Ljuset i dessa gamla kärl, utan behöver nya.

Vilka är då de nya kärlen? Jesus svarar på en fråga från en skriftlärt om vilket som när det näst största budordet, ”att älska sin nästa som sig själv”. Och när han skall lämna sina lärjungar ger Han dem ett nytt budord, att de skall älska varandra som Fadern älskat Sonen, och Sonen älskat dem.

Vad innebär nu detta?

Kabbalisterna förklarar att de nya kärlen är att ta emot för att kunna ge sin nästa. Alltså att först och främst be för sin vän som om det var för en själv. Att känna sin nästas behov som sitt eget och be för det.

Dr Michael Laitman förklarar detta med att när vi känner vår väns behov som vårt eget och ber för honom/henne, så får vi först ta emot Ljuset, för att vara som en kanal till vår vän.

Han säger också i ett inlägg på sin blogg att; Rätt begär är en gåva, en belöning därför att precis som vi måste förtjäna det vi skall få i denna världen, så måste vi arbeta för att få ett andligt kärl i nästa värld. Allt finns redan där för oss om vi bara har kärlet, det rätta begäret att hämta det. Annars, vad kan vi ta emot Ljuset i? Det är den stora frågan som vi måste ställa oss.

Hur vi förbereder oss för detta skall vi återkomma till senare, men en bra början är att be Honom som kan ge oss vad vi behöver, att få rätt längtan och begär. Detta är en bön som Han säkerligen skall besvara när vi ber den av ett uppriktigt hjärta.

Publicerat i Bön, Kärl, Ljuset, Undervisning | Lämna en kommentar

Angående församlingen

Postat den 2010/07/17 av admin

I sin ”Beträffande vikten av samhället” talar Rabash om vikten av en andlig grupp/församling i denna världen.

En församling som är en gemenskap av människor som har en gemensam längtan efter gemenskap med Gud och vill rena sig inför Honom. Denna församling skall vara som ett värn för var och en som är delaktig i den, och skydda hans/hennes hjärta och tankar från de tankar och begär som lever i, och styr människor som inte längtar efter Herren.

Församlingen måste därför bli det väsentliga för var och en som är medlem i den. Det gemensamma, och enheten måste vara viktigare än vars och ens egen vilja.

Paulus skriver; ”…. så må eder strävan efter att dessa hos eder skola överflöda hava församlingens uppbyggelse till mål.”(1 Kor. 14:12)

När församlingen präglas av en gemensam, djup och ärlig längtan efter Herren, att vara som Han, och var och en är villig att se till dess bästa i stället för sitt eget, då skapar vi förutsättningar för att det skall bli som Johannes skriver;

”där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem”.

Rabash skriver beträffande gruppen, eller ”samhället” som innebär ett andligt samhälle (församlingen) att det är känt att eftersom vi alltid är tillsammans med andra människor som inte har någon anknytning till arbetet på sanningens väg, så blandas och genomtränger deras tankar och åsikter våra. Detta innebär att de tankar och den önskan en människa har som vill vandra sanningens väg påverkas och genomsyras av helt motstridiga tankar.

 

Han skriver också att det inte finns någon annan möjlighet än att skapa ett separat ”samhälle” som kan vara en andlig miljö av likasinnade.

 

Anledningen är den, skriver Rabash, att sanningens väg behöver ett konstant stärkande och enbart kan få det av ett ”samhälle” som har formen/intentionen av ”de hjälpte var och en sin vän”.

Admins not; Med vän avses här den broder och syster som är medvandrare på Vägen och med samhälle menas grupp/församling.

Tanken här är att visa att varje miljö av tankar och åsikter påverkar alla som lever i den miljön, och att det är viktigt att skapa också en miljö som påverkar vårt andliga liv i positiv riktning.

Avsikten är inte att under några omständigheter avgränsa sig från det vanliga samhället, utan att skapa ytterligare en miljö (grupp/församling), där en så bra miljö som möjligt för just det andliga livet med Herren skapas enligt budordet att ”älska sin nästa som sig själv”.

Publicerat i Församling/grupp, Undervisning | Lämna en kommentar